benka

Strävan efter att vara perfekt har gett många människor ont i magen och till det ett kraftigt dränerat bankkonto.

Ny bil utan repor och fläckar, nytt eller nyrenoverat hus som inte har några synliga fel eller rätt klädsel i alla lägen kostar. De som strävar efter perfekt utseende går ytterligare ett steg mot att gräva ned sig i ängslan och missnöje.

Bättre att acceptera att inget är perfekt, det finns skavanker överallt. I en värld utan skavanker försvinner all känsla av liv. Skavanker är själva beviset på liv, att något har hänt någon gång tidigare. 

Patina kallas det också - bucklan, repan, fläcken eller ärret. Bilen blir mer personlig när det finns ett märke någonstans, något som man själv gjort och svurit en stund för. Det blir ett minne över en händelse. Och ett ärr på benet blir ett minne av en händelse(som man iofs helst vill glömma). Skavanken blir ett med personen eller saken, det ska bara se ut så där. 

Och om man t ex tapetserar och inte skär av tapeten helt perfekt mot kanten så blir det en synlig skavank som man kommer att se många gånger de kommande 10 åren och då blir det på något sätt ett litet personligt minne.

Det är synd om de som inte har skavanker...   

Renoveringsprojektet är i full gång. Vårt hem är sig inte likt längre och än mer olikt verkar det bli.

Efter en veckas förberedelser och kraftsamling var det i går kväll dags att ta sig an den stora utmaningen tapetsering. Spackla, slipa och måla kan man gör om hur många gånger som helst men tapetsering är skarpt läge. Gör man fel där så får man leva med felet i kanske upp till 20 år. Klart man får lite ont i magen.

Först skulle tapetbordet plockas upp, lånat från mor och far. Där kom första motgången - det saknades några pinnar till benen. Shit, ringde mamma och frågade om de glömt dem. Hon kom inte ihåg vad det skulle vara men skulle höra med pappa och i så fall kommer de ned med de saknade delarna när de kommer hem. OK, då kan vi inte göra mer just nu, sticker ut med Fia och övar släpvagnstricks.

Vi kommer hem vid middagstid och då står tapetbordet på plats. Bra att de varit här med benen.De har inte varit här säger Karin, men jag gjorde bara så här. -Jahaa, så där.

Karin hade efter många veckors funderande bestämt sig för en ljusbrun tapet utan mönster(och därmed ingen mönsterpassning) av modellen Easy Up. Bara upp med lim på väggen och sen på med tapet. Borde gå. Läs på limburken, pensla eller rolla väggen i 3 våders bredd och ta inte för mycket lim. OK, pensla pensla på. Klart. Nu ska vi se hur vi hänger upp tapeten, viktigt med att den hänger rakt. Den får följa fönsterkanten. Men… väggen börjar bli torr, vart tog limmet vägen? Åhhh, vi provar dra på limmet på tapeten istället. Kladdigt och kletigt men till slut var all tapetyta täckt med lim. Nu då. Jag upp på stegen och Karin närmare golvet. Fixera mot fönstret, där ligger den bra, börja stryka. Oh var kommer alla bubblor ifrån, stryk mer och där fick vi till ett veck. Kanske går att dra tillbaks, nej det ser ut att spricka. Får vara...

Blev det bra? Ser kletigt ut och väldigt bubbligt. Vi tar en till, limmar på tapeten och så upp. Kant i kant, ser bra ut här uppe, nu sitter den. Den går inte riktigt ihop här nere säger Karin. Vi pressar det vi kan men det blir ändå inte riktigt tätt, man ser lite vit bakgrund mellan våderna. Shit happens.

Vi tar en till, mera kladd och upp, den här gången blir vi båda ganska nöjda men det är fortfarande väldigt bubbligt. Vi borde inte hålla på med sånt här grymtar Karin, håller med säger jag och så bestämmer vi oss att vi gjort nog för ikväll.  Vi måste skära innan det torkar kommer Karin på. Japp säger jag och kliver upp mot taket. Går bättre än förväntat, jag är nog ganska handy ändå. Karin tar nedre kanten och småsvär lite. Det blir inte helt rakt och förutom tapet så skär hon av en bit av farmors tapetserarverktyg. Hi hi…

Innan vi släcker för kvällen går vi ned och tittar på våra 3 våder som nu börjat torka och ser riktigt stiliga ut. Åtminstone på håll. Vilken härlig känsla!

Nu är vi igång med storrenoveringen av vårt hus. A man got to do what a man got to do, eller vad det heter.

Det började för flera år sedan med att vi skulle köpa ny soffa till vardagsrummet. Det finns mycket beslutsångest i en sådan affär men det största hindret var nog att vi inte kunde ställa en ny soffa i ett rum med gamla och lite slitna tapeter. Nya försök efter varje sommar men det blev alldeles för nära jul innan vi kunde bestämma oss så Mio sa alltid till slut att nu är det försent att beställa för leverans till jul, och då kunde det lika gärna vänta ett tag till...

Ingen soffa, inget behov att fixa vardagsrummet. Det funkade i många år men nu när våra barn drog iväg så var det läge och nu har vi till slut dragit igång... genom att dra bort tapeter. Då blir man lite tvungen att fortsätta.
Och Karin beställde soffa i helgen, så nu måste vi bli klara innan soffan kommer om 7 veckor.

3 dagar på raken har jag varit på Fresks och det blir ungeför en femhundring varje gång, efter villaägarnas rabatt.

Täckte golv i helgen, tvättade taket och började spackla. Mer spackling ikväll, klurigt med snygga hörn och imorgon börjar vi slipningen och sen är det bara en transportsträcka kvar.

Klart innan december - ingen match för a "Handy man"...

Idag när fick jag en faktura från Bredbandsbolaget tittade jag lite extra på den. 369 spänn betalar vi varje månad och för det får vi inte ens ett bra bredband. Dags att göra något åt det. Börjar med att ringa och säga upp det, har säkert en uppsägningstid.

Titta på deras hemsida, snabbt hittar jag nummer till kundtjänst. Svar direkt av en elektronisk röst som ber mig välja och sedan välja och sedan välja och till sist välja. Bra nu är jag snart framme, mata in personnr avlsuta med fyrkant. OK, 620729... #
elektronisk röst säger att det personnr finns inte hos dem. Visst ja, Karin står för abonemmanget. In med hennes nr, slog fel, backa och så hör jag att den elektroniska rösten har lessnat på att vänta och ber mig återkomma. Faan, börja om.

Ring, välj 4 ggr och därefter på hugget direkt med Karins personnr. Framme, strax svara en vänlig stämma "Välkommen till bredbandsbolaget, det är Jenny!"

Jag förklarar att jag vill säga upp abonnemanget och då ber hon mig ange personnr. Va? Jag har ju nyss gjort det , flera gånger. "-Vi måste bara kolla att det är rätt, vad står det på för namn?" Suck, -Karin Westin

Då förklarar Jenny kort att vi har 3 månaders uppsägningstid och jag svarar att det är OK och tror att allt är klart.
"-Finns Karin där?" frågar Jenny. Njaa säger jag misstänksamt. "-Jag vill tala med henne". Hon har inte tid och det behövs inte, jag säger ju att vi bara vill säga upp abonnemanget. Hon ger sig inte och jag förstår att det är lika bra att ge Karing telefonen med uppmaningen att inte ge med sig för säljtricks från Jenny.

Karin håller emot duktigt och när Jenny ytterligare en gång vill veta vårt kundnr så tar jag tillbaks telefonen och säger att kundnr kan hon få från mig. Sen är vi klara med varandra.
Nu börjar jag bli tjurig och kanske lite högröstad. Men Jenny vill inte prata med mig och säger att om hon inte får fortsätta prata med Karin så måste hon skicka en blankett med posten så får vi skriva under den innan uppsägningen aktiveras.  OK OK jag ger mig... Karin avslutar samtalet och jag tänker att nu har Bredbandsbolaget snart levererat sin sista databit till det här huset.

Irriterad börjar jag surfa efter andra bredbandsleverantörer. Telia är ju pålitligt, kommer in på deras första sida och hittar länk till bredband via telefonjack. Klick "Webbsidan kan inte visas", jaha nu igen...

Så här kan det inte hålla på ända fram till vi byter bredbandsleverantör så jag ringer samma nummer och nu väljer support i den elektroniska växeln. Inom kort svarar en annan vänlig stämma "Välkommen till bredbandsbolaget, det är Erik!"

Jag förklarar mitt ärende och Erik tar verkligen emot det och börjar kolla i samtalsloggen(vi har ringt dig ett antal ggr tidigare i samma ärende).
Han funderar lite halvhögt och ställer en del kontrollfrågor som jag kan svara på. Vi flyttar modemet till ett annat jack och han berättar hela tiden vad han ser på sin skärm om min hastighet och mina accesser.
Lugnt och metodiskt jobbar vi oss framåt och han berättar vad han tror och till slut bestämmer han att vi provar med ett nytt modem. Han skickar ett direkt och vi får ett trådlöst.
Han frågar om vi redan har trådlös accesspunkt och jag svarar ja. OK, då ser jag till att koppla bort det trådlösa så det inte stör ut varandra. Du får också med en instruktion och en returlapp för det gamla modemet så du kan skicka tillbaks det kostnadsfritt.

Klart!

Det kändes som om Erik på Bredbandsbolaget och jag kommer vara kompisar resten av livet. Han kunde hjälpa och ville hjälpa mig. Skulle ha bjudit honom på Kaffe om det hade varit möjligt.

Så nu har jag både sagt upp bekantskapen och skaffat en ny på samma kväll, allt beroende på hur jag blev bemött(men kanske spelade även min egen inställning in...).

När kunderna finns långt nere i sverige blir det ofrånkomligt lite restid. Med en tågresa går det att sova, jobba med dator och röra på sig men med bil blir det att sitta still och köra.

Igår hoppade jag in i bilen i Ingarp, söder om Eksjö, vid 17-tiden och hade då ca 77 mil att åka innan jag var hemma. Hade laddat upp med en påbörjad ljudbok som enligt beräkningarna borde räcka ända hem. Första timmen var min kollega Erik med men när han hoppade av i Mjölby var det dags för ljudbok.

Inte om det gäller min dotter, av Jan Guillou. Den sista boken om Hamilton, började bli lite spännande. Skivorna avverkades och timmarna gick. Ett snabbstopp ovanför Nyköping på OKQ8 dären hamburgare gick i direkt och en baguette med ägg och räkor fick följa med i bilen. Den intogs sedan vid norra utfarten av stockholm när vägbelysningen var flödig så att man såg vart man skulle sätta tänderna. Ytterligare ett stopp i uppsala med bränsle och godis.

Mer ljudbok och snart hade man flugit fram till Iggesund, 70-sträcka och därefter 80 med massor av kameror så på med farthållaren i 80 så att man inte fastnar på bild. 

Kom då på att jag behövde sträcka på benen, särskilt det högra som legat på gaspedalen i drygt 5 timmar. Hmm, om jag skjuter stolen längst bak så borde jag kunna lägga upp benet på instrumentpanelenen liten stund. Farthållaren kör ju bilen under tiden och det går långsamt. Jag tog sats och fick upp benet och när jag passerade ratten blev det alldels ljust inne i kupén och kolsvart utanför. Hoppsan! Vad hände? Bilen tappade fart...

Jag mötte två bilar kunde jag se och de måste ha blivit konfunderade av att se en Volvo V50 utan lysen med upplyst kupé och en gubbe med ena foten på instrumenbrädan... Tror att det fanns kamera just där också, skulle säkert bli en ovanlig bild för granskarna i Kiruna.

Förstod efter en kort stund vad som hade hänt. På Volvo V50 sitter tändningsnycklen på instrumentpanelen bredvid stereon och nyckeln sticker ut en bit. Jag hade vridit om nyckeln med foten och stängt av motorn! (Ytterligare ett bevis för SAABS genialitet med nyckeln mellan framstolarna så att detta inte kan hända.)

Ner med benet, på med motorn och så iväg igen. Tur att det inte var rusningstrafik. 

Passerade Hudik, i med mera godis och kola så kände man sig på hugget. Klockan tickar på och vid midnatt rundar jag Sundsvall och stampar på vidare hemåt. 00.35 är jag hemma. 

Trött men nöjd, tråkigare kvällar har jag upplevt. En bra bok, rejält med proviant och en bekväm bil är en bra kombination. Ser fram emot nästa resa.
   

               

Hela livet måste man dagligen ta hänsyn till hur mycket pengar man har, ta ställning till om man har råd eller om man tycker det är värt priset. Vad otroligt mycket tid och energi som man måste lägga på det. Så är det för alla människor.
 
De som inte har några pengar får fundera ur det perspektivet att kunna överleva till nästa dag.

De som har pengar till mat och boende(=den stora majoriteten i sverige) känner kanske att de saknar pengar till sånt som man tycker att man absolut behöver som ny cykel, bättre bil, semesterresa till spanien, nya skor, båt etc.

De fåtal som kan köpa det mesta en "normal" människa inte har råd med kan ändå känna att man inte har råd att köpa det stora huset, den senaste fina bilen eller den stora båten som är viktig att ha.

Vem känner sig rik eller fattig? Alla och ingen beroende på hur nyktert man kan se på det.
Vem är lyckligast? Tror inte att tillgången på pengar har så mycket med lycka att göra.

Om jag ser på mitt eget liv så har jag aldrig känt mig fattig, men heller aldrig rik. Tillgången på pengar har varierat kraftigt, från att ha gått back varje månad trots att jag bott enkelt och ätit den billigaste maten till att kunna köpa det mesta jag vill ha utan att ha sparat länge eller lånat pengar.

Det är klart att man får inte så lite ont i magen om pengarna inte räcker men till slut så ser man till att anpassa utgifter till inkomster, åt båda håll. Och visst är det lite kul när man kan köpa något lite onödigt utan att fundera så mycket på det.

Men om jag lägger lyckolinjen bredvid ekonomilinjen för mitt liv så här långt så har de inte några som helst samband. Vad säger det mig? Att jag inte behöver längta efter bättre ekonomi och spara utan istället leva på som jag gör med min härliga familj och satsa på upplevelser nu istället för spara till en god ekonomi som pensionär.